Jag har lagt ner tid på annat än att skriva här de senaste dagarna. Känner att jag behöver göra annat än att sitta framför datorn. Hahah, men i alla fall så är det så att jag åker på hundläger nästa vecka med skolan så internet kommer jag inte ha tillgång till och inte hinner jag göra tidsinställda inlägg heller.. Eller kanske något.. hmm vi får se.. hahah!

Manuela filmade i alla fall mig och Whizzlan idag när jag red på banan, så när jag kidnappar dom filmerna kan ni få se. Ibland gick det bra och ibland gick det inte alls bra. Men det kan alltid vara intressant att se. 

Nej nu ska jag packa! Se yaaah!

Isabell tog super fina bilder på mig och Whizzlan utan att jag märkte det på tävlingen i söndags. Så tänkte att jag kan bjuda på några bilder, jag tror inte ni har sett ridbilder på mig och Whizzlan någonsin?

Idag skrittade jag ut Donna i skogen tilllsammans med Manuela. Det är viktigt att hon får röra på sig nu så att hon blir av med mjölken snabbt. Hon tyckte nog det var super mysigt att komma ut och röra på sig, det kändes som att hon uppskattade det i alla fall. Jag har saknat att rida henne också, även fast jag gärna hade väntat och fölis hade varit kvar....

Innan jag red Donna red jag Whizzlan på ridbanan, kände mig väligt nöjd med henne. Hon jobbade super fint i höger galoppen idag! 

Dags att förklara vad som hände med Eyes antar jag... På tisdagen under dagen så ringde Manuela och sa att fölis inte ville äta, och att han andades väldigt tungt. Typ hyper ventilerade. Så jag stack från skolan så fort som möjligt, så vi kunde åka in med honom till ultuna. Medan Manuela gick in på ultuna och tala om att vi var där så satt jag i transporten med Donna och Eyes. Han var så trött efter resan (som tog ca 20 min) så han kom fram till mig och kolappsade i mitt knä. Jag satt kvar i transporten medan hon flyttade transporten ca 400m bort och han andades fortfarande tungt. 
När vi skulle lasta ur så fick jag lyfta upp honom för han orkade inte resa på sig själv. Väl inne i en box började dom genast lyssna på hjärta, lungor och ultraljuda honom. Jag fick sitta vid hans huvud och se till att han stod still och att han hela tiden fick luft genom en slang som kopplades till hans näsborrar. 

De togs massa prover, röntken och tillslut kom dem fram till att han hade vätska i lungorna, och därför kunde man inte ge honom så mycket dropp. I andra näsborren stoppade dem i en slang som gick ner till magsäcken. Han sög inte åt sig någon näring och han blev bara svagare och svagare. Tillslut kolappsade han i mitt knä, och han var tvungen att ligga i bröstläge för att det skulle underlätta andningen. Så hela tiden satt jag där och höll upp honom så han inte skulle trassla in sig i slangarna och lägga sig på sidan. 

Veterinären kunde inte höra i fall det var något fel på hjärtat för att lungorna synkade hela tiden med hjärtat, och den som kunde göra ultraljud på hjärtat skulle inte komma fören dagen efter. Tanken var först att dom skulle stanna där under natten och så ultraljuda osv. Men han blev bara sämre och sämre, så vi beslutade om att ta bort honom.  Det var det mest skonsamma för honom. Under hela tiden så låg han och hyperventilerade, lixom försökte få luft. Jag mådde så dåligt över att se den stackaren, och tårarna slutade aldrig rinna. Kändes så hemskt när han låg där med huvudet i mitt knä och kippade efter luft, och jag satt över honom och klappade honom och pratade lugnande till honom. Vi sa hejdå till honom och veterinären gav honom en spruta så att han fick somna in. 
Vi lät Donna stå kvar under natten för att hon själv skulle få inse att han verkligen var död, så skulle vi hämta henne dagen därpå. 

Jag tog bussen direkt från skolan till Ultuna där jag mötte upp Manuela så vi kunde hämta ut Donna. Veterinären hade under dagen obduserat Eyes och dom sa att det var ett under att Eyes ens hade överlevt så fort han blev av med navelsträngen. Hans hjärta var missbildat och jobbade bak och fram. Blodet blev aldrig syresatt. Så att han levde även fast han inte hade navelsträngen kopplad till mamma vet man inte varför, men ska jag vara ärlig så är jag glad att jag fick träffa honom ändå. Även fast det slutade så här... För han var underbar den lilla tiden som jag fick träffa honom. 

Donna tog allting väldigt bra, när vi hämtade henne verkade hon glad över att få se oss. Jag gick en prommenad med henne på 20 min och lät henne sedan beta en lång stund innan vi senare åkte hem. Hon verkade väldigt lugn och avslappnad ändå, kändes som att hon hade fattat att det var över nu. Nöjd över att få komma hem blev hon i alla fall.

Så nu är sista kaptilet på den lille tappra eyes klart. Just nu är det sjukt jobbigt, jag bryter fortfarande ihop då och då. Men allting här i livet har en mening, även fast det känns väldigt orättvist. 

Den här dagen har varit bland dom värsta i mitt liv... Vi åkte in till Ultuna med Eyes och slutade med att vi beslutade att ta bort honom.

Jag orkar inte gå in på några detaljer över huvudtaget. När jag känner mig berädd kommer jag berätta allting. Men det kanske kommer ta ett tag. 

Att bara hoppa upp och rida min egna häst helt kravlöst är helt underbart. Att bara rida där och nästan åka häst. Fy vad jag tycker om min fina Oliv. Har ju ridit whizzlan mycket nu och hon finns ju väldigt mycket grovjobb på medan Oliwer är mest finslip. Så sjukt skönt! Red först ett varv på krossbanan och sen busade vi lite på en traktorväg, det gick så fort att tårarna sprutade som sjutton!

Sen red jag bara igenom honom lite lätt på ridbanan och allting satt fint. Så jag är jätte nöjd :)

Vet inte om jag har sagt att hans namn är bestämt? Tänker dock inte skriva ut hela namnet fören jag har det på pappret. Dels för att ingen ska ta namnet men även för att det är dumt att skriva ut hela namnet om det kanske inte ens blir godkänt. Jag kommer i alla fall kalla honom Eyes :)

Fick en fråga om han var helt min egna eller om han var som Whizzlan och Donna. Men nej, det är min egna. Jag kommer stå som ägare på den här krabaten. Vilket jag är är otroligt lycklig över, att få börja med något helt eget! Helt otroligt :)

Här får ni ett litet smakprov från när jag var ute och fotade Eyes igår i hagen. Det blev faktiskt några bilder som jag är nöjd med i alla fall.

Var och tävlade på min gamla hemma klubb idag. Från början kändes det piss, Whizzlan och jag jobbade emot varandra i stället för med, jag red slarvig, var ofokuserad och hon hade en dålig dag. Men sen blev det bättre, det märktes fortfarande att hon hade en dålig dag, men jag tog inga fighter utan tog andra vägar för att få henne på bättre humör.
Det gick lite bättre sen, hon blev lite positivare i alla fall. 
Versatilen klantade jag till mig rejält, vi blev diskade. men men... Hon gjorde L:backningen skit bra! Vi var inte ens nära på att slå i. Duktiga häst!

Sen westernridingen gick bättre, men hon sprang som en kamel med huvudet uppe i luften. Vi slutade på en 4:e plats med många startande, så borde väl vara nöjd!
Reiningen gick betydligt bättre än vad jag trodde. Hon var hela tiden lugn och sansad vilket var det viktigaste för mig. Sen var det kamelstuk på det hela men aja, det är nästa steg. Slutade faktiskt med att vi vann klassen!
Så jag är super nöjd, hennes andra tävling och vinst igen!

är när hästarna hänger på bettet! Blir galen på sånt, hästen ska bära sig själv. Det är alltså något jag alltid jobbar på när jag rider och tränar "mina" hästar. Jag vill inte ha en häst som ligger i handen. Går hästen i en bra form med en slak tygel så är det super enligt mig. Det är det fulaste jag vet när man ser att hästen går och ligger på bettet. 

Oliwer har en tendens till att göra det jätte mycket, vilket jag inte alls gillar. Det har blivit så mycket bättre, men det är fortfarande inte bra. 

Vad tycker ni? 

Han har inte fått något riktigt namn ännu, men snart så. Har i stortsett bestämt mig redan, men vill inte göra något officiellt innan pappren osv är godkända.

Här är han, MIN fina lilla pojk. Är så otroligt glad och lycklig på samma gång. Är redan typ helt kär i honom. Fast vi har ett stort problem, haha vi vet inte vad vi ska säga att det är för färg på honom! Troligtvis blir han en roan. Han ser ut som en palomino i ansiktet och på benen, han har röda pigment och vit blanket på rumpan. Han har inte heller många prickar. Ska bli så spännande! Kan tänka mig att han kommer bli som Cash :)

Förlossningen hade gått snabbt, och efter ca 8 minuter var han uppe på benen. En snabb liten tok, verkligen. När jag träffade honom var han totalt orädd och var snabbt framme hos mig och gosade lite.

Efter skolan åkte jag dit igen och borstade en stund på Donna och umgicks med liten plutt. Han var pigg och glad, under dagen hade Manuela tagit ut honom och då hade han blivit arg på regndropparna och försökt typ bocka och klia bort dom från pälsen. Men han hade bara tappat balansen och ramlat ihop. Hahah sötnöten!

När jag borstat klart Donna en stund så satte jag mig i boxen, och lillen kolappsade av trötthet, precis i mitt knä! Snacka om att man blev lycklig.